Vad gör du en vanlig dag?

– Jag har bara en passhäst här hos Jean-Michel Bazire. Det är Zacon Gio. Han är en av Ita­liens bästa hästar som sprungit in ca 1,5 miljon euro och han ska vara med i Prix d’Améri­que 2022. Det är mycket jobb här och min uppgift är att hjälpa till där det behövs. De som jobbar här har vanligtvis fyra passhästar, så jag hjälper alla med allt. Och det var planen när jag kom hit.

– Bazire har 20 starthästar på Grosbois. Jag och fem skötare till jobbar här. Matilde Herleiksplass som också gått på Wången är en av skötarna. Hon har blivit otroligt duktig. Rider montélopp på Vin­cennes nästan varje vecka och är framgångsrik. Hon vann ju monté­eliten i somras på världsrekordtid [och red nyligen i montéklassikern Prix de Cornulier].

Hur fick du jobbet?

– Jag praktiserade här en månad när jag gick gymnasiet på Wången. De flesta väljer att vara hos en svensk träna­re när de åker till Frankrike, men jag frågade i stället den största och värsta. Och det har jag inte ångrat även om det var tufft. Man måste våga göra tuffa val och jag tänkte att man lär sig mest av de som är bäst. Så jag är glad att jag vågade chansa och ställa frågan. – Hos Bazire gäller att öva öva öva tills det är perfekt. Han slutar inte förrän det är tip-topp. Han är väldigt noggrann.

Var det något du inte var förberedd på när du kom dit?

– Jag har försökt lära mig lite franska stallord. Och dom har inte skickat hem mig än… Jag är bara glad över att jag fick chansen att komma tillbaka och jobba här efter praktiken.

När planerar du att komma hem igen?

– Jag åker hem igen efter vintermeetinget. Det över vintern de behöver extra hjälp på Grosbois, sen åker de tillbaka till gårdarna. Och jag ska hem och fortsätta jobba åt pappa [Mika Haapakangas]. Jag kör vanligtvis ca hundra lopp per år hemma i Sverige.

Vad har du för planer framöver?

– Jag har påbörjat Tränarkursen och jag ska fortsätta jobba för pappa. Tänker att jag är A-tränare inom tio år kanske.

Håller du kontakt med gymnasiekompisarna från Wången?

– Ja, jag träffade ju min flickvän Olivia där och Magnus Djuse är min bästa vän. Och så är det David Grundmann och Ludwig Wickman och flera andra. Håller kontakt med många och vi träffas ju på travet. Jag ser många Wången-elever här i Frankrike också. – Jag saknar Wången – det var bästa tiden i mitt liv. Och vilka vänner man fick! Jag skulle kunna betala för att gå om. Varje gång jag är på travet på Östersund önskar jag att jag fick svänga vänster för att åka till Wången.

Den här artikeln är en uppdaterad version av en artikel som publicerades i Wångens tidning nr 7. Vill du ha ett nr av vår tidning? Skicka ett mejl till info@wangen.se med din adress.